- Obama borde inte ha fått fredspriset, han får det för att han inte är Bush, säger en upprörd vän.
- Jaså? Vem skulle annars fått det?
- Ja…jag vet inte, men det måste ju finnas nån som jobbar för fred. Nån lokal kämpe.

Och det finns det ju. Det finns tusentals lokala kämpar som offrar sin vardag och sitt eget välbefinnande för att hjälpa andra, för att bringa fred. Men alltför många sådana får inte plats i en lista som innehåller digniteter som Albert Schweitzer, Dag Hammarskjöld, Martin Luther King och Moder Teresa. Tunga namn måste till för att upprätthålla prisets dignitet – för tyvärr verkar det vara så när det gäller det jag lite slarvigt kallar för populistiska pris; pris folk bryr sig om vem som vinner.

Robert Laul skriver om fotboll i Aftonbladet. Han är skitförbannad för att svenskar inom absoluta toppskiktet inom lagidrott aldrig får Svenska Dagbladets bragdguld. Istället menar han att det alltid går till folk inom idrotter ingen bryr sig om. Min poäng kunde inte klargjorts tydligare än så. Bragdguldets status som uppskattat och populistiskt pris kommer att devalveras som en följd av detta, långsamt men säkert. Så långt håller jag med Laul.

Ett pris folk bryr sig om måste nämligen innehålla en försvarlig mängd kända hjältar om det inte ska utarmas. Ibland funkar pr så. Att det sedan kan bli lätt löjligt att belöna en president för de fredsgärningar han ännu inte gjort är ovidkommande. Eller att det kanske är en större bragd av en handikappidrottare att ta guld än det är för Zlatan att vinna italienska skytteligan, vem kan jämföra sånt? Det kommer för evigt att stå i rullorna att den amerikanske presidenten Barack Obama – framträdande och först inom många områden – var 2009 års fredspristagare.

Om 25 år kommer ingen att bry sig om vad han faktiskt hade gjort eller inte. Hans namn står där. Det är ett tungt pris.

Jimmie Åkesson fick i helgen chansen att publicera en debattartikel som i stort sett påstod att Sveriges stora problem beror på dess muslimer. Aftonbladet hittade på ursäkter för varför den borde publiceras men givetvis är en av anledningarna att det öppnar en tolvfilig digital motorväg rakt in på sajten. Under tiden skyndar sig alla etablerade partier att ta avstånd från Åkessons debattartikel – och det är ju ett naturligt steg nummer ett, såklart. Men media har lika givet fler toner i sin pipa att dansa till. Till den ständiga frågan om de skulle kunna tänka sig att regera ihop med SD finns många underfrågor. Skulle ni hellre regera över blocken? – är dagens fråga och pajkastningen sätter omedelbart igång som på given signal. Jag räknar kallt med fler splitsående frågor, mediespjällen är som sagt öppna.

Hittills anser jag att alla partier gjort fel. Utspelen mot varandra och Åkesson har ännu så länge snarare stärkt än försvagat SD i de trogna leden och jag anser att man ingenting annat kan göra än att bemöta SD:s utspel på varje enskild punkt. Politiskt; inte debattmässigt. De kan plocka sönder Jimmie Åkessons argument hur många gånger de vill – han kommer på andra. De kan stå 45 man i en tv-studio och samtliga säga hur fel han har – han blir då bara än mer övertygad om deras förräderi. De kan anklaga varandra för att potentiellt vara samarbetsvilliga med SD – det ler Åkesson bara i mjugg åt. Felet partierna gör är att de i denna situation försöker stärka sin egen ställning – inte bemöta SD:s anti-islampolitik. Det är genomskinligt.

SD:s argument är så ihåliga att det inte syns om man skjuter på dem. De är som urban legends, de vägrar dö. Däremot finns det obehagliga problem i samhället som SD:s rökridåer är ett symptom på. Det är dessa problem de etablerade partierna ska ta tag i. Det är därför folk röstar på dem. Eller inte.